​​Amanda sparkade till på jakttornets stege och hoppades att det skulle falla ihop i en hög. När det stod kvar, utan att ens svaja till, klättrade hon upp med knyckiga rörelser.
– Jäkla Sebastian.
Tornet var tomt. Det fanns inte ens en fällstol att sitta på och något liggunderlag hade hon inte tagit med sig. Hon hade trott att Sebastian skulle fixa det.
Muttrande satte hon sig på knä och kikade över kanten på tornet. Det skulle snart börja skymma och då skulle rådjuren komma fram. Det hade Sebastian sagt och om hon hade riktig tur skulle hon kunna få syn på en älg.
– Som om jag skulle bry mig om en gammal älg.
Besvikelsen brände i ögonen. Det kändes som hon hade en kall sten i magen. Hon hade ju trott att Sebastian skulle bli glad när hon erbjöd sig att följa med honom till skogen. Om de intresserade sig lite mer för varandra skulle de kanske komma varandra närmre igen. I fantasin hade hon föreställt sig hur de satt på pass tillsammans, åt matsäck och kanske småpratade tyst medan de väntade på att något rådjur skulle komma fram ur skogen. Sebastian hade ju verkat riktigt glad över att hon ville följa med. Men när de väl kom fram till jaktmarken hade han bara talat om för henne vilket håll hon skulle gå åt för att hitta fram till jakttornet. Själv skulle han sitta på pass i ett annat torn. Det var nödvändigt att de delade på sig, hade han förklarat. Två personer skulle ge för mycket ljud ifrån sig och skrämma bort råbockarna.​

Amanda suckade och stirrade ut över ängen där mjölkört och renfana växte höga. På väg till tornet hade hon passerat en björkdunge och där hade bladen redan börjat skifta i gult. Hon betraktade skuggorna från skogsranden som blev allt längre. Solen skulle börja krypa ner bakom trädtopparna vilken minut som helst och då skulle myggen komma fram. Hon viftade bort en envis fluga och undrade hur länge hon skulle behöva vänta för att få se något och hur lång tid det tog innan hon fick åka hem igen.
– Egentligen borde jag gå tillbaka, sätta mig i bilen och åka hem med en gång. Då kanske han fattar.

Varför kunde Sebastian aldrig förstå vad hon behövde? funderade hon. Han satte alltid sig själv i första rummet och frågade aldrig efter vad hon ville. Kanske var de helt enkelt för olika.

Hon reste sig upp och började klättra tillbaka ner när hon hörde ett dovt mullrande ljud. Med rynkade ögonbryn såg hon sig omkring. Var det hästar ute och sprang?
Försiktigt tog hon ett steg till, men stannade när hon hörde ljudet på nytt. Hon var nära att skrika högt när hon fick se en stor tjur komma rusande. Snabbt som ögat klättrade hon tillbaka upp i tornet och hukade sig ner för att den inte skulle få syn på henne. Med dunkande hjärta undrade hon vad hon skulle ta sig till. Hur kunde en tjur tillåtas att springa omkring fritt? Skulle den anfalla tornet och börja stånga om den upptäckte henne? Hur skulle hon bära sig åt för att ta sig förbi tjuren och tillbaka till bilen? Amanda svalde och kände hur hon blev torr i munnen. Handflatorna var alldeles fuktiga och hon hörde inte det surrande molnet av myggor som hade börjat svärma runt henne. Tankarna virvlade omkring i huvudet tills hon kom att tänka på mobiltelefonen. Lättad fumlade hon efter den i fickan och fick fram den. Hon slog numret till Sebastian och hörde tre korta pip. Telefonen slog ifrån. Amanda knappade in numret på nytt med samma resultat. Hon stirrade på displayen och stönade inom sig när hon såg meddelandet. Ingen mottagning.

Sjutton också. Hur länge skulle det dröja innan Sebastian började leta efter henne? Tänk om hon tvingades sitta i tornet hela natten. Försiktigt kikade hon över kanten och såg tjuren stå och beta i det höga gräset. Den såg ut som någonting hämtat ur Barna Hedenhös. Pälsen var rödbrun och högst upp på huvudet hade den någon sorts man som hängde ner över ögonen. Hornen var enorma och såg vassa ut. Amanda strök med handen genom håret och funderade på att kasta mobiltelefonen på odjuret. Men det skulle antagligen bara göra situationen värre.
– Robin! Robin!?!

Amanda ryckte till när hon hörde ropet eka genom skogen. Det var en mansröst, men det var inte Sebastians. Tjuren låtsades inte om rösten, utan stod lugnt kvar och betade. Amanda hann tänka att den kanske var döv innan hon fick syn på mannen som kom ut ur skogen.
– Jaså, det är här du står din stora lunsa. Det borde jag ha fattat, sa han och gick fram till djuret och kliade det mellan hornen.

Amanda rös och kröp ihop i tornet. Hon ville inte se när tjuren stångade mannen och hon ville inte heller bli upptäckt. Så fort mannen hade försvunnit med odjuret, skulle hon klättra ner och springa till bilen.

Men det gick inte som hon hade tänkt sig. En mygga var nära att flyga in i näsan på henne och fick henne att nysa till.
För ett ögonblick blev allting tyst.
– Hallå, är det någon där?
Rösten var mjuk och lät vänlig.
Amanda tvekade, men sträckte sedan på sig och tittade över kanten på tornet. Hon vinkade tafatt och harklade sig som för att ta sats.
– Jag visste inte att jag satt i en hage, sa hon så värdigt hon kunde, fast skammen fick henne att snubbla på orden.
– Jag vågade inte gå härifrån när jag tjuren kom.
Mannen skrattade till och försökte se allvarlig ut. Han var lång och smal och hade en marinblå flätstickad polotröja på sig.
– Robin är hur snäll som helst. Dessutom är hon en ko.
– Men den ser ut som en tjur.
– Det kan vara svårt att se på Highland Cattle. Kom ner och hälsa på henne, jag lovar att hon är världens snällaste.

Amanda tvekade på nytt, tog ett djupt andetag och klättrade ner. Försiktigt gick hon fram till mannen och Hedenhöskossan. Mannen presenterade sig som Anders och visade hur hon skulle klia Robin.
– Jag tror jag avstår. Kossor är inte min grej, sa hon och frågade hur det kom sig att djuret gick löst och inte var instängt i någon hage.
– Robin stack för mig när jag släppte ut de andra. Det är hennes lilla egenhet. Man får gå ut och leta efter henne i skogen minst en gång i veckan.
Amanda såg sig hastigt omkring med en misstänksam blick.
– Var är de andra kossorna.
Anders pekade åt hållet hon kommit från.
– Jaha. Oj då. Hur ska jag då komma tillbaka till bilen?
– Kommer du uppifrån Grönberg.
Amanda nickade.
– Följ med mig och Robin så kan jag visa en annan väg du kan gå. Det är nära där jag bor, sa han och tog tag i kossans halsband.
När de började gå frågade han hur det kom sig att hon suttit i tornet.
– Jag hade tänkt att jag skulle få se några rådjur. Eller kanske en älg. Men allt jag såg var den där kossan.
Anders skrattade till och fick djupa smilgropar i kinderna. Amanda log tillbaka.
– Rådjuren går inte så gärna i närheten av tamboskapen. Är du intresserad av jakt?
– Nej.
Amanda skakade på huvudet och bestämde sig för att inte säga någonting om Sebastian.
– Inte det allra minsta.
– Inte jag heller, trots att jag bor här ute.
– Trivs du med att vara bonde?
– Jag har en byggfirma och jobbar inne i stan. Kossorna tillhör min granne. Jag hjälper honom när han behöver resa bort.
– Härligt att kunna bo på landet. Jag har funderat på det ibland, men sen är man ju lite bekväm också.
– För mig är det smidigt att bo här ute. Jag har hästar, så jag skulle behöva åka ut hit varje dag även om jag bodde i stan.
Anders vände sig om och lockade på Robin som hade tvärstannat framför ett björnbärssnår.
Hon tuggade i sig nästan halva busken innan hon gick med på att fortsätta.
– Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att jag skulle kunna tänka mig att bo i stan igen. Det finns inget ställe där man kan vara lika avslappnad som här.
Amanda undrade om han hade en flickvän eller kanske en fru, men vågade inte fråga.
– Det låter mysigt, sa hon i stället. Jag red ponny som barn, men jag slutade när jag var tvungen att välja mellan det och teatern. Jag hann inte med båda intressena för skolan.
– Det är aldrig för sent att börja om på nytt.
– Nej, det har du rätt i, svarade hon.
– Har du bråttom hem?
– Nej, inte direkt.
– Följ med och hälsa på hästarna om du vill. Jag ska bara släppa in Robin i hagen.
Amanda log och tittade efter Anders när han gick iväg med kossan. Så trevlig han verkade. Han ställde frågor och lyssnade intresserat.
– Hur kommer det sig att kossan heter Robin, frågade hon när han kom tillbaka. Kossor brukar hela Majgull och Rosa.
Anders rynkade ögonbrynen som om han tänkte efter.
– Jag har för mig att grannen hade lovat sin dotter att hon skulle få bestämma kossans namn. Hon var visst kär i en kille som hette Robin.
– Tur att namnet fungerar på både tjejer och killar, sa Amanda och följde efter Anders in i stallet.

Där inne doftade det färskt hö och hästarna gnäggade lågt när de fick syn på Anders. Amanda gick förtjust fram till den första hästen och strök den över mulen när den sträckte på halsen för att nosa på henne.
– Åh, så fina. Är det islandshästar?
Anders nickade och sträckte fram handen för att rufsa hästen i den tjocka manen som föll ner mellan öronen. När deras händer råkade stöta ihop gick det som en varm ilning genom Amanda. Hon kände att Anders tittade på henne, men vågade inte möta hans blick. Efter en kort obekväm tystnad började han prata.
– Det här är Tökk. Jag har haft henne i åtta år. De andra två är Gletta och Lillen.
– Rider du mycket? frågade Amanda och hälsade på hästen i boxen intill. Den nafsade efter henne som om den trodde att hon hade en sockerbit gömd i handen.
– Varje dag efter jobbet. Fast ibland blir det jobbigt att motionera alla tre.
– Har du ingen medryttare som hjälper dig?
– Tyvärr inte. Grannens tjej kom och red tidigare, men nu har hon en egen häst att ta hand om.

Anders tog upp ett äpple ur en hink och gav det till Amanda så att hon kunde mata hästen. Han tittade fundersamt på henne medan Gletta nappade åt sig godbiten och började tugga.
– Du har inte lust följa med mig ut och rida någon dag? Om du tycker att det är roligt så skulle du ju kunna bli medryttare.
Amanda svalde och drog med handen genom håret.
– Det är nog tio år sedan jag satt på en häst.
– Äh, det är som att cykla. Har man en gång lärt sig…
Anders vände sig mot henne och lutade sig mot boxen.
– Du kan väl komma ut och testa en gång i alla fall. Vi kan ta det lugnt i början.
Amanda tog ett djupt andetag och vände sig sedan mot Anders och log.
– Det skulle verkligen vara jättetrevligt.

Amanda visslade för sig själv när hon gick tillbaka till bilen. Det bubblade i henne och hon njöt av den ovana känslan. Anders hade erbjudit sig att följa henne till bilen, men hon hade avböjt och lovat att hon skulle komma ut och rida med honom. I fickan hade hon en lapp med hans telefonnummer. När hon fick se Sebastian stå lutad mot bilen sprack bubblorna i henne.
Hon suckade.
– Jag började bli orolig. Jag skulle just gå iväg och leta efter dig. Innan du kom fick jag för mig att det kanske hade hänt något.
– Har du skjutit något?
Amanda lät hård på rösten och Anders rynkade ögonbrynen.
– Nej, men jag såg en get med killing. Synd att de inte är lovliga än. Såg du några rådjur?
– Bara en ko.
– Aj, då. Det måste ha varit Olssons kossa – har hört att hon brukar vandra iväg på egen hand.
– Fast hon verkade rätt snäll.
– Jag trodde inte att du gillade kor.
Amanda ryckte på axlarna och sträckte sig förbi Sebastian för att öppna bildörren. Innan hon hann få upp den tog han tag i axlarna på henne och vände henne mot sig.
– Du, jag hann tänka lite medan jag satt och väntade. Jag insåg att du nog hade föreställt dig kvällen annorlunda.
Amanda tittade förvånat på honom. Sen kom hon att tänka på Anders och ryckte på axlarna.
– Det spelar ingen roll.
– Jo, det gör det.
Sebastian såg henne stint i ögonen. Blicken var sorgsen.
– Jag har varit alldeles för självupptagen på sistone och jag förstår om du inte vill följa med och jaga igen.
Sebastian strök henne över kinden med baksidan av handen.
– Den där Shakespearepjäsen du ville se, vad sägs om vi går på den tillsammans?
Amanda tittade förvånat på Sebastian och log till.
– Det var snällt tänkt, men jag tror att biljetterna är slutsålda.
– Jag köpte ett par igår. Fick en ingivelse på lunchrasten när du hade erbjudit dig att följa med hit.
Amanda kände hur det hettade till bakom ögonlocken. Sebastian lade armarna om henne och drog henne intill sig.
– Vad säger du? Ska vi försöka oss på en ny början?
Amanda nickade och borrade in ansiktet mot Sebastians hals. Innan hon lade armarna om honom för att krama tillbaka stoppade hon ner handen i fickan och knycklade ihop lappen där hon hade skrivit ner Anders telefonnummer.

Tips på en bra novell? Eller kanske en egenskriven novell? Vårat mål är att få upp en ny novell varje vecka, så kontakta oss.