Bäver
Björn
Det här är Europas största gnagare med brunaktig päls och en bred och platt svans. Den är väl anpassad för att leva både på land och i vatten. Bävern lever i familjegrupper vid sjöar och vattendrag i en så kallad bäverhydda. De konstruerar även dammar. Strax efter 1850-talet var bävern det närmaste helt utrotad på den skandinaviska halvön, men några exemplar flyttades från Norge till några ställen i Sverige och därefter har stammen återhämtat sig väl. Den platta svansen kan slås mot vattenytan som en högljudd varning-signal.
Vikt: Vuxna djur väger vanligen mellan 15 och 25 kilo men det finns rapporter på exemplar upp till 30 kilo.
Längd: Cirka 75 till 100 cm plus den omkring 30 cm långa, karaktäristiska svansen.
Färg: Pälsen är brun med ljusare undersida.
Benämningar: Hanne, hona, unge.
Livslängd: Det finns uppgifter på att bävrar i icke vilt tillstånd nått en ålder av 25 år, men det vanliga i vilt tillstånd är mellan 8 och 11 år.
Fortplantering: Parningsperioden inträffar någon gång mellan slutet av januari och slutet av februari.
Dräktighet: Honan är dräktig med ungarna (oftast två till antalet) under 15 veckor.
Föda: Under sommaren främst vattenväxter och örter. Vår- höst- och vintertid består födan av mestadels lov, kvistar och bark - främst lövträd.
Hot: Björn, lo, järv och varg samt människa.
Jaktperiod: Södra Sverige upp till Värmland, Dalarna och Gävleborg 1 oktober till 10 maj, norra Sverige 1 oktober till 15 maj. Jakten sker med kul- eller hagelvapen.
Jaktmetoder: Vak- eller smygjakt i gryning och skymning är de vanligaste tillvägagångssätten. Skadegörande bävrar får fångas i fälla men då krävs tillstånd och utbildning.
Utbredning: Vid slutet av 1800-talet var bävern utrotad i Sverige. 1922 inplanterades djuret och idag har populationen växt till omkring 100 000 djur med relativt snabb ökningstakt. Finns i stora delar av landet.
Kuriosa: När bävern simmar under vattnet täcks ögonen av en hinna vars funktion fungerar som en cyklop. En hudflik i svalget gör det möjligt för bävern att gnaga även under vattenytan.
Fjällripan är nära besläktad med dalripan där det enklaste sättet att skilja dem åt är levnadsmiljön samt att fjällripan är något mindre. Den lever högre upp i terrängen, sommartid på kalfjället och drar sig vintertid ner mot trädgränsen, medan dalripan påträffas lägre ner i terrängen i skogs- och myrmark. Boet är ofta en oanselig grop i någon bergsskreva. Den här arten finns också i Europa, Kanada och Alaska. Fjällripan är ett uppskattat byte vid jakt - mycket kanske tack vare den storslagna naturupplevelsen i fjällvärlden.
Vikt: Något mindre i storlek än dalripan. Vanligen kring 500 gram.
Längd: Fjällripan blir omkring 35 cm lång från näbbens spets till stjärtfjädrarnas ände.
Färg: Sommartid spräcklig i grått och brunt med vita vingar där tuppen är vit på undersidan. Vintertid blir fjällripan vit med undantag av det svarta stjärtfjädrarna. Tuppen har vintertid ett svart band mellan ögat och näbben.
Benämningar: Tupp (hanne), Höna (hona), Kyckling (unge).
Livslängd: Likt släktingen dalripan är dödligheten hög från ägg och under det första levnadsåret.
Fortplantning: Fjällripan häckar på våren där parbildning sker. Hönan lägger cirka tio ägg någon gång under maj och juni.
Dräktighet: Äggen ruvas under 21 till 23 dagar av hönan.
Föda: Kycklingarna lever till största delen av insekter medan de vuxna djuren till största delen äter lågväxande ris under barmarkstiden. Vintertid lever fjällripan av knoppar av björk och viden.
Hot: Hermelin, räv och rovfåglar som duvhök och jaktfalk, människa.
Jaktmetoder: Smyg- och stötjakt utan hund förekommer under hösten före snön, men allra vanligast är smygjakt med skidor. Kul- och hagelvapen används. Även snarning förekommer.
Utbredning: I norra Sverige där den häckar långt uppe i fjällens blockmarker, Vintertid drar den sig längre ner på kalfjällen och i björkskogen.
Kuriosa: Till skillnad från dalripans skrattande läte har fjällripan ett utdraget knarrande läte.
Ejdern är en havsfågel som häckar längs hela Sveriges kust och i övriga Europa ner till norra Frankrike. Den återfinns även längs Nordamerikas kuster samt nordöstra Asiens kuster. Under vårflyttningen ses ejdrar i långa band flyga fram längs våra kuster. Ejdern är den största av våra änder och har föhållandevis korta vingar vilket gör att lyftkraften inte är så hög.
Vikt: Vanligen cirka två kilo som vuxen.
Längd: Cirka 60-65 centimeter mellan stjärtfjäder och näbb.
Färg: Gudingen är svart med vit ovansida och vitt huvud med svart hjässa och grön nacke. Ådan är brun med två vita band på vingarna. Hälsningen är mörk med vitt bröst.
Benämningar: Guding (könsmogen hanne), Hälsing (yngre hanne), Åda (äldre hona), Skröja (yngre hona).
Livslängd: Det finns noteringar på ejdrar som blivit drygt 20 år gamla. Hög dödlighet det första året.
Fortplantning: Häckningsperioden börjar i mitten av mars och parningsspelet sker i flock.
Dräktighet: Ådan lägger vanligen fyra till sex ägg i boet på någon skreva på en liten kobbe eller ö som hon ruvar själv i knappt fyra veckor.
Föda: Ejder lever mest på blåmusslor och kan dyka 10-15 meter för att nå födan. Ungarna söker kräftdjur på grundare vatten.
Hot: Hög dödlighet under det första året.
Jaktperiod: Norra Sverige ner till Gävleborg 25 augusti till 31 januari. Södra Sverige 21 augusti till 31 januari.
Jaktmetoder: Jakten sker med hagelvapen.
Utbredning: Ejdern häckar längs hela Sveriges kust.
Kuriosa: Ejderdunet - dun av bröst och buk plockas av honan för att fodra redet och täcka över äggen när hon lämnar boet. Beskrivs som det finaste dunet med god värmeisolerande förmåga samtidigt som det är mycket lätt.
Arten finns i Asien, Europa och Nordamerika, där de amerikanska underarterna ofta ses som egna arter. Brunbjörnen är störst bland de svenska rovdjuren men är till största delen vegetarian. Det är främst under våren och försommaren som björnar utökar dieten genom att slå ren- och älgkalvar. Under vintern går björnen i ide och björnen sover medan andning och kroppstemperatur bara sjunker marginellt. Vanligen är björnen i Sverige skygg och uppvisar låg aggressivitet jämfört med andra björnarter. Brunbjörnen kan vara farlig för människan. Tips på hur man ska agera vid björnmöten finns på naturvårdsverkets hemsida: www.naturvardsverket.se .
Vikt: en vuxen björn i Sverige väger någonstans mellan 60 och 315 kilo där hannen väger betydligt mer än honan.
Längd: Vanligen 130-250 cm.
Mankhöjd: Cirka 120-150 cm.
Färg: från blont ljusbrun till i det närmaste kolsvart päls.
Benämningar: hanne, hona, unge, ungbjörn
Livslängd: vanligen upp till 25 år i det vilda, max 50 år.
Fortplantering: parning sker i maj till juli.
Dräktighet: cirka åtta månader efter parning föds en till tre ungar i idet. Ungarna är relativt outvecklade och stora som marsvin. Egentligen utvecklas fostret endast två till tre månader- så kallad fördröjd inplantation.
Föda: Brunbjörnen är visserligen ett rovdjur men är till största delen en allätare som mest är vegetarian. På våren är myror vanligaste födan även om björnen jagar ibland. Sommartid är det gott om färska växter som björnen mumsar i sig. Den jagar även ren- och älgkalv. På hösten mognar bären som då blir björnens huvudföda.
Hot: Människa.
Jaktperiod: varierar i olika län med licens för ett visst antal björnar under hösten. Se respektive länsstyrelse för exakt information.
Jaktmetoder: vanligen genom smygjakt eller med hjälp av hund eller oplanerat vid älgjakt. Ensam- eller gemensamhetsjakt. Räfflade kulgevär används.
Utbredning: i princip från Värmland, västmanland, Gävleborg och norrut. I dag finns drygt 3 000 brunbjörnar i Sverige.
Kuriosa: björnfrossa. Många människor är rädda för björnen, trots att den är skygg och att risken att attackeras av en björn ute i skog och mark är mycket liten. De flesta incidenter som inträffar mellan människa och björn sker vid jakt då jägare smyger eller då jakthunden följer efter och retar upp björnen. 2004 dödades en jägare i Jokkmokk av en skadeskjuten björn, det första dödsfallet orsakat av björn i Sverige sedan 1902.
Fjällripa
Ejder
