Lodjur
Kronhjort
Kallas även Kronvilt - kanske beroende på dess skönhet, grace och fina rörelsemönster med elegans och smidighet som matchas av få andra djur. Jakten var tidigare ett kungligt privilegium och den är numera på stark frammarsch i Sverige och finns i samtliga län utom Norrbotten och på Gotland. Under dagtid söker djuren skydd inne i skogen medan den försiktigt söker sig ut på fält och jordbruksmarker för att beta nattetid. Kronhjortar är vaksamma djur och är duktiga på att läsa av förberedelser för jakt och hinner då lämna området.
Vikt: 75 till 300 kilo där hannen är betydligt större. Det har rapporterats exemplar upp till 340 kilo. Hinden väger vanligen mellan 100 och 130 kilo.
Längd: 165-210 cm.
Mankhöjd: Upp till cirka 130 cm, maximalt 150 cm.
Färg: Vanligtvis är pälsen rödbrun sommartid, variationer finns mot ljusbrun. Vinterpälsen är gråbrun men kan också vara mörkare eller ljusare.
Benämningar: Hjort (vuxen hanne), hind ( vuxen hona), spets (ungdjur hanne), smaldjur (ungdjur hona), kalv (unge upp till ett år).
Livslängd: Upp till 20 år. En kronhjort räknas som fullvuxen först vid sex, sju års ålder.
Fortplantning: Brunsten inträffar mitten av augusti till början av oktober.
Dräktighet: Hinden är dräktig drygt 230 dagar och får i de allra flesta fall en kalv.
Horn: Endast hjorten får horn som börjar utvecklas vid ett års ålder. En stor, svensk hjort kan ha en stånglängd å¨120-140 centimeter.
Föda: Kronhjorten livnär sig främst på gräs, knoppar samt kvistar från träd och buskar sommartid. Vintertid är det även bark från löv- och barrträd.
Hot: Människans jakt, i takt med att rovdjurens utbredning söderut i landet kan var, lo och björn vara tänkbara hot.
Jaktperiod: Sker i huvudsak i så kallade kronhjortsskötselområden, vidare information finns på respektive länsstyrelses hemsida. Vanligen från mitten av oktober till 31 december.
Jaktmetoder: Ensam eller gemensamhetsjakt, smyg- eller vaktjakt ibland med hund. Även så kallad tryckjakt där ett par man försiktigt motar ut kronhjorten till passande skyttar. Räfflade kulgevär används.
Utbredning: Numera samtliga län utom Norrbotten och Gotland, enligt Svenska Jägarförbundet.
Kuriosa: Ett graciöst djur med smidiga rörelser som har väldigt skarpa sinnen och är extremt vaksam vilket gör den svårjagad. är mycket störningskänslig och är därför mest aktiv under dygnets mörka delar. Räknas till högvilt.
Lodjuret, eller lokatten som den också kallas, är ett utpräglat rovdjur som är svårt att förväxla ute i naturen tack vare den fläckiga pälsen, den svarta svansen samt de långa örontofsarna. Lodjuret finns i Skandinavien och delar av Central-Europa till Sibirien och Nordamerika där en mindre variant av lon lever - den så kallade kanadensiska lon. Det här kattdjuret fångar bytesdjuren efter smygjakt och en kort och aggressiv attack.
Vikt: Vanligen ligger vikten på ett lodjur på mellan 15 och 30 kilo där hanen är större.
Längd: 70 till 140 cm där svanslängden på mellan 5 och 15 cm tillkommer.
Mankhöjd: Ligger mellan 60 till 75 cm.
Färg: Pälsen är ljust brun med mörkare fläckar, tofsar på öronen. Vinterpälsen är ljusare och gråare, speciellt i norra Sverige.
Benämningar: Hane, hona, unge.
Livslängd: Vanligen 10 år och som mest 15 år.
Fortplantning: Parningsperioden brukar inträffa i mars månad.
Dräktighet: Honan är dräktig i cirka 70 dygn, vanligen föds två till tre ungar i varje kull, maximalt fem.
Föda: Lever på däggdjur som rådjur, hare, ren. Lon jagar även rödräv - kanske lika mycket för föda som att ta kål på en konkurrent. Skogsfågel samt bäven kan lon också ta.
Hot: Främst människan.
Jaktperiod: Skyddsjakt där ett visst antal lodjur får fällas. Brukar inledas på senvintern, se respektive länsstyrelse för mer information.
Jaktmetoder: Ensam- eller gemensamhetsjakt. Efter intensivt spårande brukar skyttar ställas ut och ibland används hund. Kul- eller hagelvapen.
Utbredning: Lon finns i stora delar av Sverige.
Kuriosa: Nordens enda vildlevande kattdjur som trivs bäst i brant, bergig terräng. De långa tofsarna på öronen samt de pälsbeprydda tassarna är karaktäristiska för lodjuret. 1991 fridlystes lodjuret men sedan 1995 har skyddsjakt förekommit - en populär jakt som tilldrar sig stort intresse. Lon är mycket skygg.
Det här är det minsta europeiska hjortdjuret med en gracil kroppsbyggnad. Det handlar om en växtätare som lever i de flesta typer av skogsmarker i hela Sverige utom i fjällvärlden ovan trädgränsen. Den har acklimatiserat sig väl med människan och ger sig ofta in i bebyggelse - framför allt nattetid då den går in i villaträdgårdar och på öppna fält för att söka föda. Arten finns i stora delar av Europa och även i Asien. Rådjuret är mycket uppskattat av jägare.
Vikt: Vuxna djur väger någonstans mellan 20 och 30 kilo där bocken är något tyngre.
Längd: 95-125 cm långt. Det finns rapporter om så långa djur som 150 cm.
Mankhöjd: Vanligen 65-70 cm.
Färg: På ovansidan varmt rödbrun sommartid och lite mer grå vintertid. Undersidan och akterspegeln vitaktig.
Benämningar: Bock (hanne), get (hona), smaldjur (get som ännu inte fått eget kid), kid (unge), killing (unge).
Livslängd: Upp till cirka tolv år i vilt tillstånd. Det har rapporterats om exemplar som levt upp till 20 år.
Fortplantning: Brunsten infaller i juli.
Dräktighet: Augusti och geten är dräktig under nio, tio månader där fostret börjar utvecklas vid årsskiftet - så kallad fördröjd inplantation.
Horn: Bocken har horn som börjar växa vid ett års ålder.
Föda: Åter växtdelar och trivs i alla typer av skogsmark samt också nära eller i bebyggelse. Sommartid föredrar rådjuret örter och ärtväxter, vintertid skott och kvistar samt vår unga blad och gröna skott. Under hösten äter de gärna bärris.
Hot: Vuxna rådjur tas av björn, varg, lo och järv. Det finns uppgifter om att räv, örn och mård dödat vuxna rådjur. Kid tas även av det sistnämnda. Människans jakt.
Jaktperiod: I norra Sverige från 1 oktober till 31 december, i södra delen av landet tillåts jakt ytterligare en månad.
Jaktmetoder: Bedrivs på många olika sätt anpassade till området - med eller utan hjälp av hundar. Olika typer av hund används också: långsamdrivande hund eller stötande hund. Smyg-, vakt-, tryck- eller klappjakt används också där flera personer driver djuren mot passade skyttar. Hagel- eller kulgevär används.
Utbredning: Finns egentligen i hela Sverige utom i fjällvärlden ovanför trädgränsen. Vanligast i syd- och mellan-Sverige.
Kuriosa: Rådjuret har en mycket god reproduktionsförmåga samt spridningsförmåga vilket gör att arten vid gynnsamma förhållanden kan öka snabbt och etablera sig i nya områden.
Morkullan är den vanligaste vadarfågeln i Sverige och beståndet har de senaste året uppskattats till 500 000-600 000 häckande par. Den svenska morkullan övervintrar vanligen på de brittiska öarna, i Frankrike och i Spanien men milda vintrar kan den även övervintra i Sverige. 1999 förbjöds den så kallade sträckfågeljakten som tidigare var vanlig i Sverige - numera är morkullejakten vanligast i södra delarna av Sverige. Köttet från morkullan räknas som en delikatess.
Vikt: Vanligen mellan 250 och 310 gram där fågeln väger som mest under hösten.
Längd: Cirka 33-36 centimeter mellan stjärt- och näbbspets där näbben är ungefär 7 centimeter.
Färg: Spräckligt brun och grå.
Benämningar: Hane, hona, unge.
Livslängd: Dödligheten är likt många andra mindre fågelarter hög det första året, omkring 40 procent av en kull upplever inte sin ettårsdag.
Fortplantning: Hannarna spelar i flykten - en procedur som kallas draget eller morkullesträcket och det främst under skymning och gryning. Hanen kan para sig med fler honor, men vaktar "sin" hona under den tid hon är mottagligt - som regel under april, maj, juni.
Dräktighet: Honan lägger och ruvar i medeltal fyra, fem ägg under tre veckor.
Föda: Diverse insekter, spindlar och flugor.
Hot: Morkullan häckar på marken och boet är därför utsatt för många rovdjur som mård, räv och vessla. Människa.
Jaktperiod: Norr om Dalälven 21 augusti till 31 oktober. Söder om densamma 21 augusti till 30 november.
Jaktmetoder: Vanligen jakt med stående fågelhund eller så kallad uppflogsjakt.
Utbredning: Områden i Europa och Asien som domineras av barrskog och fuktig skogsmark. I hela Sverige utom fjällregionen och längst i norr.
Kuriosa: Näbben som är cirka sju centimeter lång är perfekt anpassad för att stickas ner i mjukt mark och plocka daggmask. I Sverige skjuts årligen mellan 2 000 och 3 000 morkullor, vilket ska ses i perspektiv av att motsvarande siffra i Frankrike och Italien är 3 miljoner!
Rådjur
Morkulla
